I første 2022-utgave av det svenske tidsskriftet Historiskan har Dag Herbjørnsrud en gjennomgang av kvinnenes idéhistorie, med vekt på Asia, Afrika og urbefolkningen i Amerika. Historiskan er Sveriges, og Nordens, eneste kvinnehistoriske tidsskrift.
Ingress: «I århundranden har kvinnor från den globala södern varit en del av tänkandets historia. Från Enheduanna i Sumer för 4200 år sedan till muslimska Nana Asma’u kring sekelskiftet 1800. Men i slutet av 1700-talet påbörjades ett kolonialt projekt med syftet att avlägsna kvinnor och icke-européer från filosofihistorien. Projektet lyckades. Fram tills nu.«
Lenke til Historiskan-utg. (redaktør Eva Bonde): historiskan.se/webshop/historiskan-1-2022/
Utdrag fra Herbjørnsruds tekst:
«‘Vad kan jag säga, min fru, om de naturens hemligheter som jag upptäckt medan jag lagat mat? Jag har observerat att ett ägg stelnar och stekts i smör eller olja, men upplöses i sirap; att det enda som krävs för att hålla socker flytande är att skvätta på lite vatten smaksatt med kvitten eller annan bitter frukt; att när äggulan och äggvitan separeras och kombineras med socker har det en motsatt och annorlunda effekt mot när de används tillsammans. Det är inte min mening att tråka ut Er med dumheter […] men vad kan vi kvinnor om inte köksfilosofier? […] Som jag så ofta säger när jag observerar dessa små saker, om Aristoteles hade lagat mat hade han säkert skrivit mycket mer.’
Så skrev 1600-talsfilosofen och nunnan Juana Inés de la Cruz (Sor Juana) i ett brev.
Med dessa ord utmanade hon både samtida och forntida besserwissrar. Juana Inés de la Cruz hade rötter i ett av Mexikos urfolk, nahua, och kunde skriva på både nahuátl och latin. Hon var aktiv inom många genrer och skrev såväl filosofi som poesi, dramatik, noveller och vetenskapliga studier. I det symboliska dramat Den helige Narcissus från 1689 kritiserar hon den spanska kolonialmakten och kolonialtidens patriarkala kristna. I den feministiska sakprosatexten Poetens svar från 1691 nämner hon en lång rad intellektuella och starka kvinnor som hon inspirerats av. Bland dem drottningen av Saba, som ansågs visare än någon manlig monark och drottning Zenobia av Palmyra som bjöd in filosofer till sitt hov innan hon utmanade Rom. Juana Inés de la Cruz beskriver också den samtida drottningen Kristina av Sverige som varande ”lika lärd som hon är tapper och storsint”.
Efter att ha gått igenom kvinnornas idéhistoria påpekar Juana Inés de la Cruz faran med inkompetenta män. Hon menar att tolkning av heliga skrifter borde vara förbjudet för de som tror att de är kloka enbart för att de är män och konkluderar att ”dessa män skadas av studier eftersom läsningen placerar ett svärd i händerna på en galning.”
Som maktkritisk och självständig intellektuell kvinna ingick Juana de la Cruz i en stark tradition. I förcolumbiansk tid levde urfolken i könsparallella samhällen. Kvinnor och män ansågs ha olika egenskaper och tilldelades olika roller men sågs som jämlikar och hade samma möjligheter. Nahuafolket skolade till exempel både flickor och pojkar i filosofi och tänkande. Lärarna kallades tlamatinime, ett könsneutralt ord som betyder ”de visa” eller ”filosofer”. Trots att 1500-talets koloniserande européer brände nästan alla nahua- och mayafolkens texter finns ännu bevarade verk av poeten Macuilxochitzin. Hon föddes på 1430-talet och var verksam som rådgivare till den aztekiska härskaren Axayacatl, vilket reflekteras i många av hennes verk. En annan intellektuell kvinna som var verksam före européernas invasion är i dag endast känd som Lady of Tula. Hon förde avancerade filosofiska diskussioner med den folkvalda Texcoco-ledaren Nezahualpilli.
Dessa starka, tänkande och skrivande kvinnor från den amerikanska ursprungsbefolkningen utgör bakgrundförståelsen för senare tänkare som till exempel dakota-kvinnan Zitkála-Šá som 1901 samlade mycket av ursprungsbefolkningens filosofi i boken Old Indian legend. Året därpå skrev hon en text i tidskriften Atlantic Monthly med titeln «Why I am a pagan» i vilken hon stolt stod emot den imperialistiska spridningen av den europeiska versionen av kristendom och bland annat påpekade hur de kvinnliga rösträttskämparna i 1800-talets USA låtit sig inspirera av irokeserna. Bland irokeserna var män och kvinnor nämligen jämställda och det var de äldre kvinnorna som avgjorde om irokeserna skulle gå i krig eller ej.
På nutida skandinaviska universitet lärs ytterst lite ut om århundraden av filosofi- och idéhistoria från Asien, Afrika och Latinamerika. På senare tid har kvinnliga filosofer som Mary Wollstonecraft, Margaret Cavendish, Anne Conway och Elisabeth av Böhmen fått mer erkännande, men fokus ligger fortfarande på Europa och främst på vita, europeiska män. Ironiskt nog bryter detta mot traditionen från det universitet som grundlades över trehundra år innan universiteten kom till Europa.
Världens äldsta universitet som har bedrivit undervisning kontinuerligt grundades enligt UNESCO år 859 av den muslimska kvinnan Fatima Al-Fihri. Hon invandrade från Al-Karaouine i dagens Tunisien till Fès i dagens Marocko och använde hela sitt fadersarv på att bygga en madrassa som i dag är känd som universitetet Al-Karaouine. Såväl den arabiska statsmannen och historikern Ibn Khaldun, som var en föregångare inom modern sociologi, och den judiska läkaren och filosofen Maimonides besökte detta vördade lärosäte.
Modern forskning visar hur centrala kvinnor har varit i utvecklingen av olika riktningar inom islam. Nyligen publicerades ett arabiskt biografiskt lexikon i 43 band, Al–Wafa Bi Asma Al-Nisa, med inte mindre än 10 000 namn på kvinnliga hadithlärda genom tiderna. Men redan för tusen år sedan skrev den persiska tänkaren Abu al-Rahman as-Sulami ett verk om kvinnliga tänkare i vilket han citerar texter och doktriner från 80 olika sufitänkare. Bland andra Fatima al-Nisaburiya, som undervisade manliga teologer på 800-talet, och Rabia al-Adawiyya som räknas som en av grundläggarna inom sufismen, ett samlingsbegrepp för islamsk mystik. Rabia al-Adawiyya föddes i en fattig familj i dagens Irak. Efter föräldrarnas död blev hon asket och utvecklade sina sufistiska doktriner några decennier innan Fatima Al-Fihri öppnade sitt läroverk. Hon vördas i dag som en helig person, vali. as-Sulamis verk visar att det fanns en utbredd förståelse för kvinnor och mäns likställda intellekt, något som också bekräftas i den arabiska filosofen Averroës filosofi på 1100-talet.
Det är också synligt i den muslimska filosofen Aisha al-Ba’uniyyas dussintals verk från början av 1500-talet. Hon reste till Kairo och utbildade sig till jurist vilket innebar att hon hade rätt att utfärda fatwor, det vill säga avge utlåtanden om frågor gällande islams regler. Ett av al-Ba’uniyyas huvudsakliga verk är Sufismens principer, översatt till engelska 2016, i vilket hon citerar dussintals filosofer, teologer och tänkare. Bland andra ovan nämnda Rabia al-Adawiyya som Aisha al-Ba’uniyyas citerar med orden ”Det att vi söker förlåtelse innebär att vi måste be om den gång på gång!”. I Sufismens principer utarbetar Aisha al-Ba’uniyyas sin egen ”kärleksfilosofi” baserad på de fyra begreppen omvändelse (tawbah), uppriktighet (ikhlas), minne (dhikr) och kärlek (mahabbah). Hennes kärleksfilosofi kan sammanfattas som en process där man eliminerar egoism och dubbelmoral med hjälp av tron på Gud och det hinsides.
En annan central muslimsk filosof som vi bör känna till i dag är Nana Asma’u som var verksam på 1800-talet. Hon levde i Sokotokalifatet, i dagens norra Nigeria, och utbildades från fem års ålder. Asma’u blev en politisk ledare och grundlade utbildningsnätverket Yan Taru (medarbetarna) som är aktivt än i dag. Hun skrev på fulfulde, hausa och arabiska och i en text som nyligen översatts till engelska argumenterar hon för en ödmjuk «socialfilosofi» gentemot andra människor.
Kvinnor spelade också en avgörande roll inom kinesisk filosofi. I det klassiska verket Daodejing från 500-talet fvt skriver Lao Zi, filosof och grundare av daoismen, att en mäktig stat är som en klok kvinna: ”Det feminina övervinner alltid det maskulina med stillhet”. På liknande sätt lyfts den kvinnliga kinesiska filosofen Jing Jiangs tankar och visdom fram i konfucianismens tidiga texter. I boken Guoyu (Staternas diskurser) från 300-talet fvt citeras Jing i en diskussion om lättja: ”När människor arbetar hårt tänker de, när de tänker föds ett gott intellekt.” Konfucius själv lyfter fram Jing Jiang som ett gott exempel för sina lärjungar.
En annan viktig lärd kvinna var Ban Zhao som var verksam på 100-talet evt. Hon färdigställde en av Kinas främsta historiekröniker, Hanshu. Verket påbörjades av hennes far Ban Biao. Efter hans död övertog sonen Ban Gu och när han dog övertog Ban Zhao arbetet. Krönikan är fortfarande det mest framstående referensverket över Västra hanriket, med långa utläggningar om geografi, litteratur, valuta med mera. I verket Lärdomar för kvinnor, som hon dedikerade sina döttrar, argumenterar Ban Zhao för likvärdig utbildning för flickor och pojkar och hävdar att något annat vore att ”ignorera den grundläggande relationen mellan män och kvinnor”. (…)»
Avslutningen:
Fram till slutet av 1700-talet var de flesta européer av den åsikt att filosofin hade sina rötter i Indien, Persien, Kaldea (dagens Irak) och Egypten och det ansågs inte kontroversiellt att inkludera kvinnor i listorna över filosofer. Nyare forskning visar också hur försokratisk grekisk filosofi på flera sätt var en översättning och förmedling av indisk filosofi. Till exempel den existentiella hymnsamlingen Rigveda, från omkring år 1200 fvt, där flera av verserna tillskrivs kvinnor. Bland dem den legendariska filosofen Lopamudra.
De filosofiska sanskrittexterna Upanishaderna från omkring år 700 fvt har också haft en tydlig inverkan. Även i dessa texter har kvinnor haft en central roll. I den äldsta av upanishaderna, Brihadaranyaka, möter vi den kvinnliga tänkaren Maitreyi. Hon presenteras som den indiske filosofen Yajnavalkyas filosofiska livsledsagare och deltar i flera existentiella diskussioner. Maitreyi kan bland annat tillskrivas den första nedtecknade kritiken av materialism. Hon ställer nämligen denna grundläggande fråga: ”Om jag ägde hela världen fylld med rikedom, skulle det eller skulle det inte göra mig odödlig?”.
Yajnavalkya måste erkänna att rikedom inte kommer att göra henne odödlig varpå Maitreyi svarar ”Vad är då meningen med att samla föremål om det inte gör mig odödlig?”.
Maitreyi valde kunskap framför materiella ting eftersom hon önskade att realisera sig själv genom vetande. Kvinnocolleget Maitreyi College i New Dehli, som öppnades 1967 som en del av University of Dheli, är uppkallat efter henne.
En annan kvinnlig tänkare som skildras i upanishaderna är Gargi Vachaknavi. Hon reser sig i en församling och kräver svar på ett starkare och kanske mer hotfullt sätt än någon annan tycks ha gjort i filosofihistorien: ”Jag reser mig för att utmana dig, Yajnavalkya, med två frågor – som en aggressiv krigare […] som spänner sin ospända båge och tar två dödliga pilar i sin hand skulle resa sig för att utmana en fiende: Ge mig svaren på dem!”. Frågorna är av den existentiella sorten – om vad som håller ihop universum – och först efter en längre debatt är Gargi Vachaknavi nöjd med svaret: det oförstörbara.
Liksom den grekiska filosofen Diotima, som har den ledande lärarrollen i dialogen om kärlek och ideal i Platons klassiska verk Symposion från 300-talet fvt, har Maitreyi och Gargi ibland avfärdats som fiktiva. Men enligt nya rön var Diotima sannolikt baserad på filosofen Aspasia från Miletos i nuvarande Turkiet. Och det finns ingenting som motbevisar Maitreyi och Gargis existens. Tvärtom. Traditionen av kvinnliga tänkare i dagens Indien och Pakistan har fortsatt genom århundradena. Det finns till exempel 1100-talsfilosofen Akka Mahadevi från Karnataka i sydvästra Indien. Hon tillhörde den sociala reformrörelsen bhakti som förespråkade jämställdhet och var emot allt som ansågs kunna splittra mänskligheten. Hennes radikala filosofi stod i stark kontrast med de flesta religioner och kan kanske än i dag uppfattas som provocerande: ”alla heliga böcker, skrifter och all helig lärdom, alla föreskrifter och lagar, är inget mer än mäld och kli i kvarnen.”
1300-talsfilosofen Lalla från Kashmir, även känd som Lalleshwari eller Lal Ded, hyllas inom såväl sufism som shaivism. Hon grundade den mystiska genren vatsu och skrev texter i vilka hon förespråkade en frihetsfilosofi som fortfarande känns aktuell i dag. Hon räknas som en av Kashmirs mest kända författare inom klassisk litteratur.
Det kvinnoinkluderande och icke-europeiska perspektivet på filosofi- och idéhistoria dominerade Europa i hundratals år. Filosofihistorisk kanon var inte alltid så fokuserad på europeiska män. Fram till slutet av 1700-talet hade kvinnor en stark ställning inom den prestigefulla disciplinen filosofi. Men kolonialtiden koloniserade vår världsförståelse. Många moderna forskare argumenterar för en avkolonisering. Vi behöver en mer neutral, icke-patriarkalisk och icke-koloniserad framställning av historien. I dag står vi framför en stor, blank världskarta när det gäller idéhistoriska bidrag från kvinnor och den globala södern. Men nu har vi större möjlighet än någonsin att bege oss på en intellektuell upptäcktsresa. Vi kan uppleva världen på nytt, färglägga kartan och därmed göra världen bättre för oss alla.
Läs mer:
Sor Juana Inés de La Cruz, Selected works, 2014
Aishah Al-Ba’uniyyah, The principles of Sufism, 2016
Nana Asma’u, Collected works of Nana Asma’u, 1997
Ann A Pang-White, The Confucian four books for women, 2018
Rebecca Buxton och Lisa Whiting, The philospher queens, 2020
Youngmin Kim (red), Women and Confucianism in Choson Korea, 2011.»
***
Herbjørnsrud har også skrevet Aeon-essayet «First women of philosophy» (2018):
https://aeon.co/essays/before-the-canon-the-non-european-women-who-founded-philosophy
